måndag 1 februari 2016

Sunkroman 1.


Aldrig har jag haft så mycket att göra som under tiden som arbetslös. Man kan ge sig in på de mest tidsödande och hopplösa projekt utan eftertanke och fastna i timmar och dagar. Jag har till och med städat och rensat ut bröte ur sunkiga boplats. En myckenhet av dragspelande och plinkande på diverse instrument har jag hunnit med samt börjat måla gräsliga tavlor.  Efter ett visst sökande i lådor och skåp, både analoga och digitala hittade jag även en gammal roman som jag började på för sisådär femton år sedan. Den var sannerligen inte bra, men skam den som ger sig, det är bara att sätta igång igen. Kanske hinner jag att slutföra den innan jag är tvungen att ge mig in i grottekvarnen igen.

En invasion av dragspel
Eftersom det inte blivit så mycket sunkhörneinlägg på sistone blir det därför en följetong av sunkromanen med arbetsnamnet En Djävul i Göteborg. Vi börjar med inledningen:

                                                               1. Erbjudandet
 
Sommaren vägrade fortfarande att ge med sig. En envist skinande sol hängde kvar på en trotsigt blå himmel långt in i september. Semestrarna var för länge sedan slut och endast en och annan förvånad turist drällde omkring i havsbandet. För de som slutat tro på almanackan gick havet fortfarande att bada i, men stränderna låg ändå förunderligt öde. Krögarna studerade misstroget himlen och lät uteserveringarna vara dukade.
   
I hamninloppet gled stora stim av tjockläppad multe omkring och retade sportfiskarna. En pelikan hade rapporterats av en yster ornitolog och i tidningarna försäkrade helt normala människor att de sett en känguru. Sverige var ur gängorna och det tjugoförsta århundradet rusade på i expressfart.

På kajerna strövade de arbetsfria runt. Kaffeserveringarna var fyllda av studenter, understödstagare och föräldralediga. På bänkarna vid vattnet intog kulörta alkoholister rusdrycker och samspråkade med raspiga stämmor. Vid lunchtid kom kontorsfolket med inplastade baguetter och droppade majonäs på byxorna. Trutarna på lyktstolparna registrerade noggrant all förtäring och gjorde sannolikhetskalkyler. Då och då lättade de från sina upphöjda positioner och prövade lyckan.

En kontinental dåsighet rådde. Luften tycktes som mättad med dofter från sydliga nejder samtidigt som alla visste att höstens första lågtryck stod och stampade någonstans ute i Atlanten och bara väntade på sin chans. För eller senare skulle den ilskne besten störta in i farstun och slita sönder draperierna.

Varje varm kväll kunde vara den sista och på krogar och klubbar försiggick ett desperat nöjesliv som kunde hedra vilket chartermål som helst. Kvinnor drack paraplydrinkar och fumlade med sina cigaretter medan männen låste sina målsikten på närmaste urringning och beställde ytterligare en stor stark. Sommarhitsen som alla redan hört till leda malde på i högtalarna och dränkte varje försök till samtal. Endast det tydligaste kroppsspråket var gångbart vilket kunde leda till både handgemäng och hångel.

Det var just en sådan kväll Darius mötte Lucifer. Han irrade som vanligt runt i centrum utan att veta vart han var på väg när Lucifer slöt upp vid hans sida. Lucifer var inte alls som Darius hade föreställt sig honom. Det var en ganska alldaglig man på gränsen till lönnfet som vänligt gick och småpratade om ditt och datt. Darius beklagade sig som vanligt över sina lönlösa ansträngningar, omvärldens oförstående inställning och sina dystra framtidsutsikter. En litania han övat länge på och som låg väl i munnen på honom. Lucifer såg uppriktigt bekymrat på Darius och gav honom därefter ett erbjudande han hade svårt att motstå.


Hela jävla romanen finns på: http://www.kapitel1.se/vitalis-eriksson/en-djavul-i-goteborg
En av de bakgator i centrum där mötet kan ha ägt rum


Inga kommentarer: