torsdag 11 februari 2016

Sunkroman 3





Resten av det första kapitlet av en Djävul i Göteborg. En sunkroman i vardande,
Darius har fått ett erbjudande av Lucifer och firade det genom att dricka allt för många öl på sin stamkrog Nimrods

Masthugget någonstans i närheten av Darius bostad



Väckarklockan ringde eller snarare pep med ett särskilt obehagligt ljud. Någonstans på andra sidan jordklotet hade vitrockade forskare  i ett laboratorium utforskat den mänskliga hjärnan och lyckats identifiera och isolera de frekvenser och ljudvolymer som störde kroppen, så att vidare sömn blev omöjlig. Dessa rön kombinerades med robust teknik och elektroniska finesser till en väckningsmekanism som skulle kunna få den mest inbitne sjusovare på benen.

Just en sådan klocka hade Darius på sitt nattduksbord. Dock var det ytterst sällan han hade den inställd på väckning och såvitt han kom ihåg, hade han inte gjort sig det omaket natten innan heller. Å andra sidan var det en hel del han inte kom ihåg. Pep gjorde den  i alla fall och pipandet övergick till ett tjutande samtidigt volymen stegrades allt eftersom. Darius energiska vevande med handen mot klockan fick bara som resultat att den for i golvet och där fortsatte sitt
ylande under sängen.

Med ett grötigt stönande vacklade Darius ur sängen och trampade omedelbart på ett kassettfodral, hans undanmanöver gjorde att han körde den andra foten i ett stolsben varvid han fick användning för några korta men kärnfulla svordomar som han upprepade ett antal gånger. Han gick ned på knä och rotade under sängen, vispade fram några ordentliga dammråttor som upplöstes och framkallade ett rejält nysningsanfall. Med tårades ögon fick Darius till slut fram väckarklockan och lyckades stänga av den, utan att slänga den i väggen, vilket han egentligen ville, men i slutändan var för feg eller snarare för snål för.

Darius stod därefter stilla ett tag och försökte samla tankarna. Huvudet surrade och omvärlden tycktes vibrera. Han rekonstruerade gårdagskvällen så gott det nu gick och förstod av sitt tillstånd att han stannat kvar alldeles för länge på Nimrods Kök & Bar. Han erinrade sig med en rysning de nya lån han tagit och hur han under alkoholens inflytande skroderat om sitt jobb och de stora pengar som var på ingång. Han stönade högt för sig själv.

Nu slogs han av tanken på sitt sammanträffande med Lucifer och kisade mot väckarklockan. 07:37 lyste emot honom. Hade han verkligen ställt den i natt? Underligare saker hade ju hänt. Fortfarande i kalsongerna gick Darius ut i det minimala köket och satt på kaffevatten och tog upp en cigarett ur ett tillknycklat paket som låg på bordet. Han tog tre bloss, hostade ihåligt och fimpade i en kaffekopp.

Frukosten i övrigt bestod av en skiva hårt bröd utan smör. Det mesta saknades i Darius sorgligt tomma kylskåp. Kaffet var även det på upphällningen. Darius hällde en skvätt av det kokande vattnet rakt ned i snabbkaffeburken i hopp om att lösa upp resterna som satt fast längs ned (kaffet var för övrigt av märket Gold Star som var känt för att vara hälften så dyrt som övriga märken men i gengäld smakade som brända bildäck. Få människor köpte det mer än en gång. Darius tillhörde detta fåtal) . Darius tog en klunk direkt ur burken av den oaptitliga brygden och brände sig på läpparna, när han hörde ett bilhorn signalera på gatan utanför sitt fönster.

Kanske parkerade Lucifer här med sin Mercedes?
                                           

När han tittade ned från sitt fönster såg han en glatt vinkande Lucifer stiga ur en Mercedes nere på gatan.
– Jag skall bara borsta tänderna, så kommer jag, kraxade Darius och gestikulerade för att visa denna handling.

Darius såg sig själv i spegeln på toaletten. Under stänken av tandkräm urskilde han ett glåmigt ansikte av en man nedre medelåldern med obestämda drag. Oklippte sedan ett antal månader och orakade sedan ett antal dagar. Det tycktes ligga en aura av besvikelse över hans alldagliga utseende. En besvikelse över att livet inte blivit som han fantiserade och faktiskt trott när han var i de sprudlande tonåren. Alla de obegränsade möjligheterna som funnits hade på något sätt gått honom förbi och han fann sig för det mesta stå vid sidan om.

Han hade naturligtvis börjat inse att hans talang och begåvning var tämligen begränsad men värjde sig ändå tappert vid tanken. Med beundransvärd envishet hävdade han, åtminstone för sig själv, att bara han fick en chans skulle han nog visa dem. Vilka ”dem” var visste han inte riktigt men där ingick släkt och vänner och förmodligen större delen av det svenska folket. Att han inte var guds gåva till mänskligheten kunde han nog stå ut med. Men att bara en enda gång få stå i rampljuset och få en smula uppmärksamhet. Ja, kanske till och med beundran, skulle göra resten av livet lite lättare att genomleva.

Darius formella meriter var ingenting som imponerade på arbetsförmedlarna. Visserligen hade han haft ett stort antal arbeten men i gengäld var tiden han innehaft dem desto kortare. Några utbildningar hade han även börjat på men inte fullföljt. Han hade arbetat på sjukhus, begravningsplatser, skolor, industrier och kontor. Han hade varit bartender, vaktmästare, försäljare, städare, discjockey och montör. Han hade klippt häckar, bytt blöjor, byggt scener, målat väggar och lagat mat och dragit kablar. Han hade jobbat åt kommunen, stora bolag, mindre firmor och till och med startat ett eget företag en gång. Likväl var och förblev han en klåpare, eftersom han ständigt hade tankarna på annat håll. Han hade sömngångaraktigt utfört sina förpliktelser. Ibland mindre bra men oftare direkt illa.

Vad han än höll på med kändes det som om han bara väntade på att något annat, något större, bättre skulle hända. Hittills hade hans väntan varit gagnlös. Tvärtom verkade hans lycka vara i nedan och saker och ting blev bara värre. Visserligen hade Darius inte reflekterat så mycket över Lucifers erbjudande men han var helt klart smickrad överta någon med en visst anseende hade lagt märke till honom. Han hade förstås inte tänkt anta erbjudandet. Genom film och litteratur hade han fått fingervisningar om att sådana förslag alltid brukade ha en hake. Men det var moraliserande berättelser från en annan tid, resonerade han. Som saker och ting utvecklade sig blev det allt svårare att bortse från fördelarna.

Efter att med tandborsten i handen stått och funderat en stund över sitt hittills genomlevda liv framstod erbjudandet från Lucifer som en ”skänk från ovan”. Nej, det var definitivt inte rätt ordval. Darius log lite förläget mot sin spegelbild. En ”skänk från nedan” lät inte heller bra. Men en skänk var det i alla fall, en chans att för en gång skull göra något betydelsefullt. Vad det nu kunde tänkas bli.

Darius invändningar bleknade bort och möjligheten att äntligen visa ”dem” vad han dög till gjorde honom förväntansfull. Sedan kunde han ju alltid avbryta åtagandet. Hittills hade han inte varit långvarig på någon plats så det skulle nog ordna sig med den saken, resonerade han.
Ett hörn hos Darius?

När Darius kom ut från toaletten stod Lucifer redan i vardagsrummet och såg sig intresserat omkring. Darius blev en smula orolig vid tanken på att han tydligen måste ha glömt att låsa dörren efter hemkomsten (alltsedan den gången han överraskade en karl i färd med att bära ut hans stereo hade han en ,på gränsen till fobi liggande, benägenhet att ständigt känna efter om dörren var låst).
– Intressant, sade Lucifer och petade med sin käpp bland travarna av böcker, tidskrifter, dvd-fodral, cd-skivor och annat som upptog alla avställningsytor i rummet.
– Det var ett tag sedan jag städade, urskuldade sig Darius samtidigt som han drog en T-shirt med ett urblekt reklamtryck över huvudet.

– Oh, jag menade inte så, jag menar att det är sällan man ser en man med så breda intressen. Han böjde sig ned och studerade en trave.
– Här finns Tin-Tin, Gustav Fröding, Skogsliv vid Walden, Carl Barks,  och……..Lucifer petade på ett dvd-fodral där en storbystad blondin utan kläder utförde handlingar som endast nödtorftigt doldes av en etikett med aktörernas namn.
– Jag trodde inte det skulle bli någon husesyn, muttrade Darius surt och plockade lite tafatt bland högarna för att dölja det mest komprometterande.

– Ursäkta, det var inte meningen att tränga sig på. Jag är bara uppriktig överraskad av din allmänbildning och dina intressen. Det här stärker mig i min uppfattningar jag funnit rätt person. Lucifer avbröt sig och studerade ett bokomslag närmare.
– Desmond Morris: Den nakna apan. Den var det länge sedan jag såg. Intressant teori, men helt fel förstås, tillade Lucifer med ett så brett leende att flera guldtänder blottades.
– Han hade glömt själen, en viktig beståndsdel i det mänskliga, inte sant? Lucifer såg på Darius med glittrande ögon.                                                                                                         

– Jag vet inte så noga, svarade Darius förvirrat och lyckades skjuva ned en trave blandade skivor och tidskrifter i golvet samtidigt som han hoppade på ett ben och försökte komma i sina byxor.

– Nåja köttets begär är förstås inte att förakta, jämkade Lucifer och petade med käppen på ett omslag med ett flertal människor inbegripna i gymnastiska övningar.
 – Men se här! Brandenburgkonserterna, inte illa. Fasligt vacker musik, lite pompöst kanske, men ett tydligt tecken på smak. Lee Clayton, Gunnar Wiklund och Ali Farka Touré, jo, jag tackar. Var det inte det jag sa. En man med breda intressen.

– Hm, calypso, dragspel och elgitarr. Till och med en blåsorkester från Makedonien, ja, man skall ju känna sina fiender, inte sant, tillade Lucifer med en blinkning. Darius förstod ingenting men var glad åt att samtalet bytt riktning.

– Trivs du här? frågade Lucifer? Något större kanske? Lucifer var redan ute i hallen.
Eftersom denna nedgångna hyreslägenhet i Masthugget var det enda Darius ägde hade som någon annan kunde tänkas eftertrakta, sparkade han omedelbart bakut.
– Jag trivs här och har definitivt ingen lust att flytta. Billig hyra nära centrum (och Nimrods kök & Bar men det sa han inte).

– Nåja, du kanske ändrar dig. Vi får fixa till det här sedan, göra det mer representativt, renovera, tapetsera och bygga ut. En balkong kanske? Det går att hänga på.
Han öppnade ytterdörren och steg ut i trapphuset.

Darius ryckte till sig en kavaj, steg i sina sandaler och hastade efter.
– Nå, då är vi på väg. Förresten i fortsättningen kan du kalla mig Lucien för det är faktiskt mitt namn. Åtminstone nu för tiden. Lucien småtrippade nedför trappan och nynnade ordlöst på en melodi som Darius väl kände igen men inte kunde placera.

– En skönhet inte sant, Lucien såg stolt på sin Mercedes som sannerligen inte var av senaste årsmodell. Ålderstigen och sliten stod den helt regelvidrigt parkerad halvvägs upp på trottoaren.
– Mer än femtiotusen mil och går som en klocka, aldrig en anmärkning hos besiktningen. Tysk kvalité in i minsta detalj och jag skall säga dig en sak, fortsatte Lucien och såg förtroendefullt på Darius. Sådana bilar görs inte längre.

– Nej det är skit med det mesta nu för tiden. Darius var glad över att de kom in på ett ämne han förstod sig på och hade åsikter om.
– Jajamän, svarade Lucien. Där slog du huvudet på spiken, men det skall vi ändra på, inte sant?

Lucien log återigen på det där sättet som fick Darius att känna sig lite obehaglig till mods. Han studerade den lille mannen närmare där han gick runt sin bil och pekade på detaljer med sin spatserkäpp. Han var som sagt var under medellängd, lite tunnhårig med ett centraleuropeiskt utseende. Hans begynnande fetma doldes under en säckig kostym i något slags brungrått tyg. Under kavajen hade han en randig slipover och en blekgul skjorta. Slipsen hade han tydligen inte haft tid att ta på sig eftersom den hängde ut ur kavajfickan. Ett par snedgångna skor fullbordade uppenbarelsen.

Det kunde inte undvikas att Darius kände sig en smula oroad. Mannen såg definitivt mer ut som en östeuropeisk bilförsäljare snarare än som en potentat med viss makt. För intet i världen skulle dock Darius våga ge ord åt sina farhågor men det behövdes heller inte eftersom Lucien förekom honom.
– Jag föredrar att leva lite inkognito, som man säger. Kunna smälta in i olika miljöer.. Det har inte alltid varit så, men nu för tiden har jag funnit det bekvämast att arbeta i det tysta. Fast när det behövs kan jag förstås byta klädsel. Och skepnad.

– Du får förstås gör som du vill, men en viss uppsnyggning skulle jag nog rekommendera, sade Lucien och granskade  Darius uppifrån och ned.

– Strumpor, sade han sedan. Ingen gentleman går utan strumpor på kontoret. Tanit kan vara lite kinkig när det gäller sådana saker. Men det ordnar sig det finns en väska med lite kläder i baksätet, ifall jag skulle vara tvungen att åka iväg hastigt. Där finns även en rakapparat som du kan använda medan vi åker. Det kommer att underlätta om du gör ett gott intryck på Tanit, utan henne klara vi oss aldrig. En pärla är hon den kvinnan. Fast lite vass ibland, tillade han lite tystare. Ja, faktiskt så tyst att Darius inte hörde det eftersom han fått igång rakapparaten.

Med vaneförarens handlag och en viss nonchalans mot trafikregler lotsade Lucien sin Mercedes ned för berget via Fjällgatan mot Linnégatan. Darius hade fått på sig ett par gröna strumpor och försökte få bort skäggstubben med de åldriga bruna rakapparaten han hittat i väskan.
– En Braun håller i evigheter, Luciens stämma överröstade med möda apparatens surrande. Darius sträckte på sig och försökte granska resultatet av sina ansträngningar i backspegeln men gav upp. Han drog sina fingrar genom håret och bestämde sig för att morgontoaletten var avslutad.

Färden gick mot Järntorget som återigen var avstängt för gatuarbeten.
– Titta, här gör dom om, lägger nya spår och ny asfalt. Titta vilken grävskopa. Riktigt utstrålar kraft. En vacker syn. Lucien lät glad som ett barn över att se allt arbete och inte alls irriterad över att få åka en omväg.
– Du förstår, ända sedan jag var liten , och det var ganska länge sedan, har jag älskat att se på gatuarbeten. Det är något djupt fascinerande över människans ansträngningar att få vägnätet att fungera.

– Tänk, jag har nästan anat något i den stilen, muttrade Darius medan de skakade över några provisoriskt lagda järnplåtar mellan röda koner och plastband. Efter ett antal kringelkrokar närmade de sig trots allt centrum och vid Domkyrkan svängde bilen in på en tvärgata och parkerade på det sättet Lucien hade för vana att parkera på.

I närheten av Domkyrkan........
                                     
Fortsättningen på detta kommer att publiceras på http://www.kapitel1.se/vitalis-eriksson/en-djavul-i-goteborg

Inga kommentarer: